"Det är svårt att läsa Ursäkta att man vill bli lite älskad utan att gapskratta, stampa med fötterna och gråta lite. Johanna Thydell är en otroligt skicklig stilist och med nya boken bevisar hon att hon kan vaska guld även i den mest karga varda Jonna Fries, Smålandsposten RECENSION | Publicerad 2010-09-17 Att läsa Johanna Thydells tredje roman Ursäkta att man vill bli lite älskad är som att åka expresstaxi rakt in i tonårens virvlande känslostormar. I sina tidigare böcker I taket lyser stjärnorna (2003) och Det fattas en tärning (2006) rörde hon runt i hisnande stora och svåra ämnen som död och skilsmässa. I den nya boken har hon valt att fokusera på en smalare vardagsproblematik, men den elektrifierande dramatiken, den finns kvar. Nora Jonasson heter huvudpersonen. Hon bor med sina supertrevliga föräldrar (F:en) i en urvanlig trävilla i en lagom såsig småstad, har en storebror i ett kollektiv där man inte äter så förfärligt mycket kolhydrater och är bästis med supersnygga Lisa som alla vill ha. Rödhåriga Nora får dock aldrig till det. Hon försöker bara vara ung och glad och allmänt normal. Och det går hyfsat bra, tills hon omedvetet ser till att Lisa blir dumpad, hånglar med ett tindrande Ibsen-freak och bakar bullar till en som inte vill ha. Norah Jones, hon kallas så efter den amerikanska sångerskan, har ett enormt bekräftelsebehov. Samtidigt är hon otroligt konflikträdd. Och trots att hon knappt rör sig mer än mellan hemmet, skolan, några fester och Sivs Liv(s) trasslar hon in sig ordentligt. Hissen går upp och ner med en faslig fart, både på vänskapsskalan och kärleksskalan, men den värsta konflikten har hon med sig själv. "Jonassons lillasyrra" har väldigt svårt att definiera vad hon verkligen vill, även när någon äldre och underbar av den mystiska killsorten vill kalla henne något annat än det. Johanna Thydell, som för övrigt är uppvuxen i Värnamo, har med sin brutalt berörande känslogestaltning och hantering av angelägna ämnen förgyllt den svenska ungdomslitteraturen sedan debuten med I taket lyser stjärnorna. Boken belönades 2003 med såväl Augustpriset som Slangbellan, sålde Silverpocket (dvs. 30 000 exemplar enbart av pocketversionen), och har blivit både dramatiserad och filmatiserad. Filmen, som 2009 fick en guldbagge för bästa regi och en för bästa kvinnliga biroll, är en framgångssaga i sig. Samma år tilldelades Johanna Thydell också Smålands Akademis Emilpris för sina två då utgivna romaner. Mycket troligt är att också att Ursäkta att man vill bli lite älskad vandrar rakt upp på både försäljarnas och läsarnas prispall. Johanna Thydell har ett språk som med stor humor fångar varje hemlig och besvärlig nyans av att vara hormonstinn och halvvuxen, och i sin nya, mer koncentrerade vardagsskildring, är det i språket hon har placerat dramatiken. Överdrivna reaktioner, hårda självtillrättavisningar, mottagna sms och icke-förlösta händelser bolmar över sidorna i varierande storlekar och flöden. Ytterligare en förstärkning finns i hennes "Noriska ordspråk", som bäst beskrivs som en spontandystopisk förvrängning av ett helt batteri nordiska ordspråk. Några exempel: "Ibland är saker enkelt men oftast inte", "I krig och kärlek spårar allt ur" och "Inget ont som inte har något gott med sig till någon annan". Det är svårt att läsa Ursäkta att man vill bli lite älskad utan att gapskratta, stampa med fötterna och gråta lite. Johanna Thydell är en otroligt skicklig stilist och med nya boken bevisar hon att hon kan vaska guld även i den mest karga vardag.
